/ En resa /

Diagnos- kronisk resfeber

Att spänna ut livsrummet
 
 
500 miljoner fåglar flyger varje år till andra bredgrader från Sverige så jag är inte ensam om att ha resan i blodet. 
 
 
Det är ett starkt sug som jag har inom mig, det väcker något i mina känslor...
 
 
För att man skall förstå hur stort landskapet är på alla bilderna så har jag med Per som står och plåtar på högra sidan. 
 
 
Tänk att få vara en fågel och få se allt från de bästa vinklarna. 
 
 
Alla mönster som Island har i sin skapelse är helt galet fascinerande för ögat. 
 
 
Det kändes som vi var besökare från en annan planet. 
 
 
Tänkte göra reklam för Toyota lite, grymma bilar att färdas i på Island, vi åkte ibland genom vatten och det kändes riktigt spännande. Då var det film på riktigt! 
 
 
Jag tror att hjärtnerven i skapelsen går genom det Isländska höglandet, den känslan dök upp inom mig. Jag fick ett stark förnimmelse om att jag måste djupt in i Höglandet när vi färdades i början av det. 
 
 
Här tror jag att hjärtnerven börjar...
 
 
Mönster i ögonblicket.
 
 
Någon timme senare kan det se ut så här iställer efter att det blåste förbi en hagelstorm. Då kan man få sitta och vänta i bilen eller om man inte hinner till bilen pga dåligt sikt så får man gömma sig bakom en större sten. 
 
 
Himlaluft i lungorna.
 
 
Att behålla perspektivet på livet.
 
 
Detta är ditt liv på jorden.
 
 
Det är lätt att bli andlig på Island.
 
 
Att vara nära i ögonblicket.
 
 
Livets goda resa.
 
 
Det står en människa där uppe på berget.
( För att man skall förstå storheten på Islands alla vattenfall.)
 
 
Tidig morgon innan solen går upp.
 
 
Mellan regnskurarana.
 
 
I det magiska lavalandskapet. 
 
 
All denna helt fantastiska färgsprakade mossa som bara Island bjuder på. 
 
 
Tiden står stilla när jag vistas på Island och jag vill aldrig att det skall ta slut. 
 
 
I alla "oväder" som vi fick åka igenom så bjuder himlen generöst på alla dess olika färger och skiftningar, regnbågen behöver ingen speciell presentation. Men det var mäktigt att se den över detta jätte långa vattenfall som hade höstens alla färger runt sig. 
 
 
Jag känner en gränslös tackasamhet över att få åka till dettta oerhörda kreativa landskap. 
 
 
Det finns oika slags mönster i alla ögonblick.
 
 
Det gäller bara att hålla ögonen öppna. 
 
 
Lyckan var ju total när vi även fick plåta Islandshästar i "oväder". 
 
 
Snö, sol och starka vindar om vart annat. 
 
 
Den starka vinden blåste bort deras luggar så perfekt.
 
 
Och alla dessa vackra färgkombinationer som dessa magiska hästar har...
 
 
En sista då för att visa färgerkombinationer. 
 
 
Lite blommor då...
 
 
Dessa stenar kallas för Basalt, och hur naturen har skapat dessa är en stor förundran hos mig. 
 
 
Vid Aldeyarfoss finns dessa basalter också som ett smycke runt vattenfallet. 
 
 
Dettifoss är mäktig, det står människor högt upp på berget. 
 
 
Resan i blodet...
 
 
Strax efter detta stoppet kom den värsta hagelstormen jag förmodligen får vara med om i mitt liv, det var häftigt att se och att höra på biltaket. Vi var tvugna att vända sedan för det var stor risk att vi inte skulle hitta "vägen" ut från alla bergen. 
 
 
Jag blev förälskad i bergen bakom huset. 
 
 
Är det konstigt att man längtar bort ibland. 
2,8 bländare på Per. 
 
 
Ofta såg landskapet ut som målningar i alla väderskiftningar. 
 
 
Drömmar är en av våra starkaste drivkrafter. 
 
 
Här är vi inne i en grotta, ljuset från solen strålar in alldeles perfekt.
 
 
Människan måste äga en utsikt...
 
 
Längtan eller drömmar är öppningar mot något annat. 
 
 
Längtan är livsviktig för att öppna livet en smula. 
 
 
Det är skillnad på flykt och dröm, flyr gör man för att slippa verkligheten, drömmer gör man av det motsatta skälet, för att orka med verkligheten ibland. 
 
 
Alltid längta bort, att alltid längta till något...
 
 
Att drömma sig bort i det blå, fnitter! 
 
 
Dra ut sin livslinje......
 
 
 
Att vara en andlig flyttfågel.
 
 
Jag fick en förnimmelse av Färöarna när jag stod här som är mitt nästa mål eftersom jag har diagnos- kronisk resfeber, fnitter! 
 
/ En resa /

Stanna världen en stund

En havsmelodi
 
 
Det norska landskapet är både gåtfullt och trolskt. 
 
 
Alla dessa små båthus som står på rad lite varstanns gillar jag verkligen.
 
 
Ödehus finns det gott om i det Norska landskapet, "man kan ju inte stanna överallt" sa min man vid ett flertal ställen. 
 
 
Men om man vår syn på ett sådant här drömhus så rycker jag upp handbromsen! 
Finaste ödehuset ever! 
 
 
Händerna mot himmlen !!
 
 
Det blågröna vattnet är som en smekning för ögat.
 
 
När man vaknar till den här vyn så vill jag stanna världen en stund. 
 
 
 
Men man vill ju bestiga nya höjden så vi klättrade upp på den berömda Dalsnibba. 
 
 
 
Utsikten
 
 
Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan en liten lort. 
 
 
Vi färdades genom berg och vatten, jag njöt av att äta lunch vid porlande vatten, vi hade köpt en kylbox inför vår resa, där i hade vi en massa godsaker som vi åt i naturen.
Vi hade även tur med vädret dagtid, molnigt är lycka för mäj! 
 
 
Och alla dessa mysiga stugor! Dessa står i Geiranger.
 
 
En klassisk vy i Geiranger. 
 
 
Jippi! Ett fallfärdigt ödehus till, detta verkade det som om någon försökte snygga till. 
Lycka till! Fnitter!
 
 
Ålesund, hit upp tog vi med oss en picnickkorg med ett innehåll av följande: några ostar, kex, oliver, paprika och ett välhängt Amarone som jag hade sparat för ett speciellt tillfälle. 
719 trappor fick vi kliva på.
 
 
De gamla 1700-tals husen i Ålesund. 
 
 
Blå, blå vindar...
Strax efter kom det rejält med regn. 
 
 
Kärlek till kustlandskapet. 
 
 
En örn! En örn! 
Skrek jag när jag fick syn på vingarna som var jätte stora, jag hade fel när jag zoomade in med 600 mm...
Denna dag var vi på jakt efter Lunnafåglar, en såg vi på långt håll, inte ens 600 mm räckte till, stackars mäj! 
 
 
Vi fick "njuta" av en rejält klättring igen, min man undrade varför vi alltid hamnar på höga höjder när vi har semester, fniss! 
 
 
Vi passerade många broar, här lekte jag med en exponering på 95 sekunder för att få det stilla vattnet. 
 
 
Likaså här, jag tycker att det blev kul med rörelsoskärpaan på kajakerna. 
 
 
Fyren vid Ålesund.
 
 
En gammal fiskehamn.
 
 
Love forever
 
 
De här små bomullstussarna gillar jag.
 
 
I Norge glömmer jag bort fästingskräcken som jag har. 
 
 
Älskar dessa hamnmiljöer, jag får ett lugn i min själ, tiden stannar...
 
 
Fyren som visar vägen.
 
 
Sommarkänsla
 
 
Hur underbart är det inte att få vistas ett para dager i denna miljö...
 
 
Ögonen njuter av allt det vackra.
 
 
Moln, moln, så himla perfekt! 
 
 
Det är något visst med fyrar också. 
 
 
Vi var ju tvugna att bege oss till Atlanterhavsveien också. 
 
 
Jag blev lite besviken då det bara var en bro som var rolig att plåta, de andra broarna var låga. 
 
 
Tur att jag fick syn på det här huset för det gav mig lycka i hjärtat! 
 
 
Jaja, det är en kul vinkel i alla fall. 
 
 
 
Det var ingen vattenbrist i Norge i alla fall, ingen torka heller för den delen. 
 
 
Gudbrandsjuvet
 
 
Trollstigen
 
 
En fantastisk vecka där världen stannade en stund och vi fick vara i nuet tillsammans i ett magiskt och trollskt land. 
 
Kommentarer (1)
Atlanterhavsveien / Fotograf Madeleine Forsgren / Geirenger / Gudbrandsjuvet / NikonD810 / Norge / Ålesund
/ En resa /

Jorden runt på en ö

 
 
Det är fantastiskt att färdas på Gotlands vita grusvägar. Jag tänkte ofta här blir det perfekt med porträttfoto då vägen ger en snygg highlights. 
 
 
 
Furillen åkte vi till denna tidiga morgon då klockan ringde 02.30.
 
 
 
I den höga byggnaden finns en restaurang som heter Fabriken.
 
 
 
Vi åkte rejält vilse denna morgon, det vi åkte på bitvis var inte ens vägar, vi körde i gräs och i skog, men vi följde snällt med vår gps ändå.
 
 
 
Det var flera som var ute och plåtade denna tidiga morgon innan solen gick upp, så jag snodde killarnas bil som förgrund. Skulle faktiskt kunna vara en reklambild för BMW.
 
 
 
När vi gick här letade vi febrilt efter en väg ner till vattnet men vi hittade ingen då det var staket runt hela, det var ett fågelskyddat område vi hamnade på. Vi fick njuta av all fågelsång istället. 
 
 
 
Langhammar är ett känt raukfält, den här rauken ser ut som en gubbe med lång hals. 
 
 
 
Något annat som vi plåtade var alla dessa vackra fiskelägen.
 
 
 
Väderkvarnar stod på menyn också.
 
 
 
Jag fick starka känslor från Island när jag gick runt vid alla stränder av rauker. 
 
 
 
Det är en häftig känsla att klättra runt och titta på dessa rauker som ser ut som ett månlandskap.
 
 
 
Fårös karga natur är verkligen något som tilltalar mitt öga.
 
 
 
Och alla dessa kortväxta träd som är vindpinade.
 
 
 
 
Coolaste hotellet är ändå Slow train.
 
 
 
Några övergivna bilar lite varstanns, Gotland är verkligen min smak, fnitter!
 
 
 
För att komma till fiskelägret Ar så var vi tvungna att färdas på Stenkusten. Just det namnet kan jag tänka mig kommer av att vägen som vi åkte på som var den guppigaste och håligaste vägen vi åkte på denna vecka. 
Klappersten, klappersten och enbuskar längst vägen. Troligtvis så kankse de inte vill ha en massa turister längst havet här då. det häckar en massa fåglar längst kusten.
 
 
Vi tillbringade ganska lång tid vid Ar då ljuset var väldigt speciellt, färgerna skiftade långsamt. Det var gott om svanar här också. Vi hamnade i en skön vila som fick oss att plocka stenar och drivved. 
 
 
 
En övergiven gammal eka, en fin symbol för Fårö.
 
 
 
Det var fantastiskt vackert och stillsamt på denna plats. älskar lugnet som sveper som en stilla vind när solen har gått ner.
 
 
 
Min själ finner en ro i den här karga naturen som finns på Gotland.
 
 
 
 En och annan Vallmo växte på ängarna.
 
 
Ja, det var ju här jag blev jagad av galna Tärnor så jag fick nöja mig med denna bild. Det är Asundans naturreservat, det är inte så många som känner till detta ställe då det har varit ett militärt skyddat område. 
 
 
 
Jag fick nöja mig med att plåta några blommor när vi gick tillbaka till bilen. 
 
 
 
Solen stod högt upp för en gång skull när vi lämnade kusten denna kväll. 
 
 
 
Längst ut där ute står Gotlands största rauk- Jungfrun. 
 
 
 
Jag som gillar utmaningar var naturligtvis tvungen att klättra ner nedanför Jungfrun. Det var ingen lätt match att ta sig ner men väl värt det när jag fick njuta av ljuset som infann sig efter att solen hade gått ner. 
 
 
 
Så läckra färgeri Gamle hamn! 
 
 
I naturreservatet Gamle hamn finns Fårös mest berömda rauk, "Kaffepannan" eller "Hunden".
 
 
 
.
"Hunden", jag körde 65 sekunder för att få den släta effekten på vattnet samt rörelse på molnen.
 
 
 
Nu lite stadsbilder från Visby, här "gräddhyllan", förr var det de fattiga som bodde här men namnet gräddhyllan säger vilka som nu bor här. 
 
 
Utsikten är fantastisk! 
 
 
Bästa platsen att se solen gå ner på. 
 
 
Se hur ljuset smeker staden.
 
 
Det blev starka färger denna kväll. 
 
 
Klintan ovanför Domkyrkan.
 
 
Det är så läckert att stå ovanför hustaken.
 
 
Visbys ringmur är en märklig byggnad, mäktig och häftigt att den finns kvar och att den är så pass intakt som den är. 
 
 
Ringmuren är elva meter hög och 3 km lång. 
 Muren har i väsentlig grad bidragit till att Visby utsetts till världsarvstad.
 
 
 
Den här snygga katten bodde vi hos- Dogge heter han.
 
 
Och här är matte till katten snyggkatten- Eva Lena, en konstnärssjäl som bor på Öa.
 
 
 
 
Här hamnade när vi letade efter Bergmans hus, Hammars fiskeläge. 
Vi hittade aldrig Bergmans hus....
 
 
Men en annan dag hittade vi ett annat hus...
 
 
Med fina gamla kaffepannor i.
 
 
Ingen kan väl ana vem som bor här, fnitter! 
 
 
Det finns många roliga gamla saker i det här köket.
 
 
En gungstol!
Precis som min fast min är lila.
 
 
Titta vilken fin liten stol! 
 
 
Gotlands finaste kök.
 
 
Titta upp i taket till höger, där under skorna finns det berömda Konrads kalasklister.
 
Titta! Där ligger hon ju!
Med fötterna på huvudkudden!
Men Pippi!! 
 
 
Gissa om jag gillade Villa Villekulla? 
På avtryckaren satte min vapendragare Tina sitt pekfinger på sista bilden.