/ Kamera /

Den stora sorgen

 
På vägen upp till Arvika stannade jag till snabbt för att fånga frosten som var på tillfälligt besök. Det var alldeles underbart att åka igenom ett frostigt landskap, mina ögon njöt hela vägen.
 
 
 Plötsligt kände jag att jag kunde börja andas igen, något började fyllas på i min uttorkade själ. Något som jag inte haft på flera månader, jag har varit kreaktivitetsförlamad under en lång tid. Om det har varit för att det har varit en sådan mörker och färglös vinter, eller att mina vingar blivit avklippta än en gång vet jag inte.
 
 
 Jag kom som en bruten krigare till mina vänner i Arvika, att träffa dem efter en lång tid igen fick min själ att piggna till ännu en nivå. 
Vi skulle på fotosafari i Värmlandsskogarna, vi har alla tre en passion för ödehus.
 
Det här kökets bord och stolar föll mig i smaken rejält eftersom jag har fyllt vårt hem med färgglada gamla möbler med avskavd färg, äkta patina alltså.
 
Gråvädersstämningen har varit en tung följeslagare under en lång tid, när jag tittade in i köket så såg jag bara färgerna, inte allt det gråa och bruna. Jag blev träffad på något märklig sätt, jag fick en upprymdhet. 
 
En röd stol fattas vårt kök insåg jag när jag kikade in genom det trasiga fönstret, eller en gul kanske? 
 
 
 
Här är de, mina vänner som delar min passion och livsnerv- att fotografera.
Carina till vänster och Tina till höger, de är inte uppställda för posering utan detta är deras naturliga element. Det är så här de står när vi är ute så fort jag tittar efter vart de har tagit vägen, fnitter!
 
 
 I brist på ödehus så hamnde vi vid ett värmländskt vattenfall, jag fick genast flashbacks till Island och Färöarna när jag sprang ner till det dånande ljudet av vatten. 
Vi var som tre barn som lekte vid vattnet, vi sjöng på varsin melodi, var och en på sitt sätt. 
Här kände jag hur skaparkraften återvände i mitt inre, den fanns kvar...
 
Den stora sorgen spolades bort med vattnet, sorgen över att det inte funnits tid och utrymmen att få åka på äventyr.
 
 
   Kompositionsmöjligheterna tog aldrig slut tyckte jag, jag skapade nya tonsättningar, gjorde nya musikstycken, jag svävade i en symfoni i ljudet av vattnet.
 
 
Jag upplevde en stark tillfredställelse när jag väl lyckades slita mig från denna plats som var som en saga för mig.
 
 
När jag här blickade ut i landskapet upplevde jag för en kort stund att jag fick låna Lerins magiska ögon, tänker då på de blå och dova tonerna som han spelar i många av hans målningar.
 
 
Jag har en fascination för höns så lyckan hamnade högst upp i flaggstången när vi klev ur bilen och fick syn på dessa.
 
 
De är fantastiska i sina färger och alla mönster, och inte bara det man får mat av dem också. Ägg är något som jag aldrig tröttnar på, jag har alltid ätit mycket ägg sedan jag var liten. 
 
 
När mörkret möter ljuset.
 
 
Jag satt i baksätet och mina ögon kunde njuta helt och hållet av allt det vackra som vi såg längst vår färd över backar och genom den snötäckta skogen. Tur var väl det då jag har lätt att glömma att jag kör bil när jag åker genom landskapet.
 
 
Att få se molnen smeka trädens toppar var än en gång som att hamna på Island igen. 
 
 
Hade jag varit en pjäs som hamnat fel i tillfälligheternas spel?
Jag lämnade allt och gick min väg...
 
 
Jag är än en gång en båt på drift...
 
 
Här stod det vemodigt och sorgligt, precis som jag har varit hela vintern.
 
 
Mitt hjärta dunkade hårt och kreaktiviteten andades nu till fullo när vi anlände till detta helt galet vackra hus. 
 
 
Se skönheten...
 
 
En arg gubbes hus, kanske en boomers, fniss! 
 
 
Stolt och rakryggad! 
 
 
 
Timmarna gick förnöjdsamt förbi denna fotosafari i norra Värmland.
Jag var fylld av harmoni när vi åkte hem och somnade vackert i baksätet mätt av Carinas hembakade fröknäcke och Tinas goda äppelkaka, recepten tack! 
#1 / / Anonym:

Men så härliga bilder och som vanligt klockrena texter till varje bild❤